De följande nio kapitlen i boken så presenteras många nya personer däribland Bahars pojkväns, Markus, föräldrar som lever ett typiskt Svenssonliv. Även om de gärna påpekar hur öppna de är för andra kulturer och traditioner.
I dessa kapitel får vi även veta om hur Bahar träffade både Markus och Moses för första gången och hur det egentligen kunde passa så bra ihop.
Och sen sist men inte minst så får vi lära känna Amirs gamla vän, Bijan, som utvandra från Iran med sin familj tillsammans med familjen Irandoust.
Man får även i dessa kapitel veta att Amir var en respekterad poet nere i sitt hemland och var mycket populär att sitta och diskutera med.
Vi möter även Shervins kompisar Cezar, Soroush och Mirza. Som kanske har ett dåligt inflytande på Shervin även om han själv inte märker de och faktiskt njuter av deras sällskap. Cezar och Sorousch är Shervins bästa vänner medans Mirza är lite yngre men försöker lite halvt komma in i trion även om försöken ofta blir till misslyckanden, mycket för att han imponerar på fel sätt. Vapeninnehav, snatteri och misshandel är Mirzas sätt att sälja sig in på de tre killarna.
Vi får även se Pantheas desperata försök till att få ett jobb inom just det ämne hon har en femtonårig utbildning i, fysik, men utan framgång. Det är på detta sätt som hon får sitt jobb som barnskötare. Panthea som hela tiden har en positiv inställning till det nya landet genom att alltid vilja lära sig mer, är engagerad i de olika traditionerna och fortsätter hålla glöden uppe även om hon blir nekad de jobb som hon faktiskt lagt större delen av sitt liv att utbilda sig till verkar anpassa sig mer och mer till att vara en invandrare och inser att hon egentligen aldrig kommer vara en svensk utan att hon är iranier. Vilket inte är någon förlust för henne då hon är trogen sitt moderland.
Bijan, som även han med sin familj har bosatt sig i Sverige är väldigt skeptisk till det nya landet då han anser att han är väldigt underbetald jämfört med sitt rykte och det faktum att han inte har det så bra som han har påstått till släkt och vänner nere i Iran.
1. Varför tror du att Bahar och Markus lyckats hålla ett sådant långt förhållande då det är en stor ålder- och etnisk tillhörighetsskillnad?
2. Tror du att familjen hade haft det "bättre" om de levt kvar i Iran där de skulle haft de jobben de var utbildade till?
1. Jag skulle nog kunna tänka mig att de kompletterar varandra med sina olikheter. Hade de båda varit t.ex. väldigt envisa skulle de bara skapa en massa konflikter när de båda vill att saker och ting ska ske enligt deras egen vilja. Men när de är så pass olika till sättet så lyckas de låta båda få lite som de vill. Dessutom behöver parterna inte anstränga sig så mycket för att förhållandet ska vara helt okej, inte perfekt, inte överdrivet roligt, utan bara helt okej! Med Markus känner sig Bahar ganska avslappnad. Markus är inte den typen som ställer frågor eller undrar över allting utan Bahar behöver bara berätta det hon känner att Markus behöver veta om henne och hennes familj och religion. Markus lär sig att ta emot raka och ärliga svar från Bahar och han gillar att deras förhållande är så genuint och äkta. Det är som ett bevis på att livet inte är en dans på rosor utan att det räcker med att ha någon att dela det med för att det ändå ska bli lite spännande. På grund utav dessa faktorer så har nog varken ålder eller religion någon större betydelse i deras förhållande och jag tror inte att det är någonting de tänker på eller som påverkar deras relation. De flesta har väl hört uttrycket ”motsatser attraherar”. För som jag nämnde i början så kan det vara så att ett par kompletterar varandra med sina olikheter. Kanske är det så att det inte måste vara svårt att vara olika, så länge man förstår varandra.
SvaraRadera2. Visst hade de varit mer välbärgade om det kunnat arbeta med det de utbildade sig till. De hade inte heller behövt dras med den mängd fördomar som de mötte när de invandrade till Sverige, och i en situation där man varken kan det svenska språket eller vet särskilt mycket om kulturen så kan fördomar som man tidigare inte behövt fundera över vara väldigt svåra att hantera. Panthea och Amir var tvungna att ge upp arbeten som de brann för och dessa byttes ut mot dagisfröken respektive videouthyrningsbiträde, vilket är en stor uppoffring. När det gäller Panthea så har hon fått slita oerhört mycket för att lära sig den lilla svenska hon kan och för att få sin förtjänta plats i samhället. Barnen, Bahar och Shervin, fick det dock ganska lätt för sig eftersom de var så pass unga när de började i en svensk skola och skaffade sig svenska vänner, och tack vare detta behövde de inte slita så hårt för att passa in. Familjen fick dock ganska bra levnadsvillkor med flytten till Sverige och gratis sjukvård och utbildning underlättade säkert en hel del. Men svaret på frågan är trots det både ja och nej! Det beror ju lite på vad man prioriterar i livet! Och för föräldrarna var nog inte flytten riktigt som de tänkt sig och som jag tolkar det så trivs det nog inte mer i Sverige än vad de hade gjort i Iran. Men för barnen tror jag att ett liv i Sverige gör det lite lättare för dem eftersom de då har ett val när det gäller val av religion. Dessutom har barnen fått en mer självklar chans till utbildning vilket kanske även föräldrarna drar nytta av i framtiden. Så när det gäller barnen och deras utbildning, så nej, då tror jag inte att de hade haft de bättre i Iran men föräldrarna hade nog haft det med tanke på deras dåvarande arbeten och kulturen som de uppfostrats i. Så familjemedlemmarna har helt enkelt anpassat och acklimatiserat sig olika till det svenska livet! Det behöver ju heller inte vara så att man bara passar in i ett land, utan kan uppskatta att bo i flera olika länder lika mycket eller på olika sätt.