English Blog Entry; Being yourself or someone else?

Hello my blog and all the readers!
I have something really big to tell you today!
Yesterday I had an appointment with the managers of Manerick records to convince them to sign me as an artist. And honestly I was surprised for how easy it was, “snip snap” and then they were convinced. There were just one condition; I had to change my look and my personality.

When this condition came up I asked them if it was possible to get some time to think about it, because I don’t feel comfortable giving up all the things that makes me to me.
So here I am, writing to you guys, what should I do? Because I really don’t know, is it worth it? Change everything about me for a silly dream who doesn’t even give me a sustainable future. Will this give me an income when am forty? Should I really just give this all up? Because then all the work and time training me to be an artist would have been for nothing.  I mean, this had been my dream since I was eight years old. And now finally when the dream is coming true, I get cold feet. So typically me!  

But on the other hand, how worse could it be? I mean, “What doesn’t kill me makes me stronger”, right? Maybe I should think of it as a good thing, I would get a chance to change myself to whoever I want to be, create the ideal me; the perfect girl with the perfect life, everyone’s dream. I would be the girl who makes all the boys girlfriends jealous, the girl who has all the clothes the teenage girls would die for. Living the dream!

But in the end, I think I will take this opportunity, because this is a chance in a lifetime, I would be idiotic not to take this chance. And then, if it doesn’t endures I could go back to my studies and just be me again, the ordinary girl.  And it wouldn’t be such a waste if I try and then quit, because the experience I get from this, I’ll keep my whole life and I will take lessons and knowledge from it the long as I live.

And so the decision is made, tomorrow the new me will see the world for the first time, as an artist.

Bye!

Svenska lektion den 28/10

idag har jag bara skrivit på på reportaget och det flyter på bra. Är snart uppe i tre tusen tecken så har inte långt kvar :)

Svenska lektion den 21/10

Idag började jag skriva på utkastet och tog hjälp av min bakgrundsfakta och den information jag redan har om personen som jag ska intervjua för att kunna komma igång.

Det gick jättebra att komma igång idag och tycker själv att min början blev riktigt bra. Har nu gjort en sjundedel av arbetet och är riktigt nöjd!

Svenska lektion den 18/10

Idag har jag skrivit klart mina intervjufrågor och börjat samla in bakgrundsfakta kring arbetslösheten bland unga. Det gick lite segt i början att komma igång men rullade på ju längre lektionen fortföljde i och med att jag kunde börja samla fakta istället för att komma på intervjufrågor.
Jag har gjort klart frågorna nu och har gjort ungefär hälften av bakrundsfaktan vilket gör att jag till nästa lektion kan börja skriva mitt utkast då jag under veckan ska göra min intervju.

Svenska lektion den 14/10

Det gick jättebra att arbeta idag, jag kom på ett ämne att skriva om ganska snabbt vilket underlättade en del.  Däremot så fastnade jag lite på att komma på intervjufrågor men hoppas kunna komma loss tills nästa lektion, ligger inte efter i planeringen ännu så det ska vara lugnt.

planering reportagarbete

14/10 2010
Komma på vem jag ska skriva om, välja vinkel, boka in intervju med min bror och börja med intervjufrågor

18/10
Skriva klart alla intervjufrågor (intervjun kommer göras innan nästa lektion), börja samla bakgrundsfakta om arbetslösheten bland unga i Sverige.

21/10
Färdigställa den infon som jag fick ifrån intervjun och börja skriva reportaget.

25/10
skriva reportage (utkastet till reportaget ska vara klart för respons)

28/10
skriva reportage

8/11
skriva reportage (kamratresponsen på kompis reportage ska vara klar)

11/11
skriva reportage

15/11
skriva reportage och lämna in

Repotageanalys

Vi har läst två olika reportage som båda handlar om Håkan Hellström. Uppgiften är att analysera dess innehåll efter tre utgångspunkter.

Miljöbeskrivning:

Jag tycker att de båda skribenterna är väldigt duktiga på att beskriva miljön i de båda reportagen då de lyckas få läsaren att se, känna och höra platsen som beskrivs. 

Jag tycker även dom har använt sig av miljöbeskrivningen väldigt bra för att beskriva Håkan som person. Till exempel har dom fått med platser som betyder mycket för Håkan och lyckats visualisera dom väldigt bra för läsaren så att det nästan känns som om man sitter där bredvid Håkan och lyssnar på det han säger. 

Platserna det har valt att ha intervjun på verkar vara omsorgsfullt uttagna för Håkans karriär och privatliv såsom hans inspelningsstudio och högra hand eller till exempel "Feskekörkan" som betyder mycket för Håkan. Varför de använder sig av just dessa platser tror jag är för att man ska förstärka de olika sidorna som Håkan innehar, till exempel att en inspelningsstudio är i en husvagn så visar det att han inte är någon snobb som endast kräver det bästa. Eller att de hälsar på "Feskekörkan" för att visa Håkans lojalitet till Göteborg då denna plats faktiskt har en stor betydelse för staden.

Personbeskrivning:

Även personbeskrivningen är väldigt bra skriven och det framgår tydligt vem texten handlar om och hur han är som person. Detta är mycket tack vare att de "citerar hans kroppsspråk" såsom hur han sitter, hur han drar handen genom håret eller hur vattendroppar rinner från hans ansikte.

Detta tror jag precis som tidigare att det är för att visa att Håkan faktiskt är en levande person som alla andra och inte bara en ikon för indiepopmusiken. Sen måste man vara källkritisk och komma ihåg det att Håkan vill sälja sina skivor och om det då krävs att man lägger på en god sida i en timme eller så, han kan ju praktiskt vara vilken person han vill när en reporter ställer frågor, vill han bli älskad eller hatad av fansen är upp till han själv.

Skribentnärvaro:

Jag tycker att det två olika reportagen var mycket olika när det gäller skribentnärvaro då författaren till det första reportaget var mycket mer närvarande. Detta var han genom att hela tiden hålla kvar läsaren i det han skrev, och den stora anledningen till att han lyckades med det tror jag är för att han har mycket större intresse i Håkan Hellström än vad nästkommande skribent har.
Jag fick känslan av att den andre författaren gjorde jobbet för pengarna och inte för att verkligen visa folket vem Håkan Hellström var. Detta ledde till att det var svårt att hålla sig motiverad till att fortsätta läsa, jämfört man med den första författaren så ville man hela tiden läsa mer och få reda på mer om Håkans liv.

Likheter och skillnader:

Jag tror att den största skillnaden mellan de två reportagen är deras skribentnärvaro i texten, hur gärna de vill få den såld till läsaren. Sen så håller det första reportagen upp mycket bättre tempo, vilket man kan se på de lättare och kortare meningarna medan det andra reportaget gå in lite mer på djupet i meningarna och fyller ut med mycket adverb och adjektiv.

Tre saker som jag kommer ta med mig och använda mig av i mitt författarporträtt blir nog skribentnärvaro, har nu insett hur viktigt det är att jag väljer att skriva om något som verkligen intresserar mig för att göra det lättare för läsaren att läsa mitt budskap. Sen så inser jag hur mycket det kan skilja i tempo och hur viktigt det är att hålla det på rätt nivå, till exempel så kunde det gå lite för snabbt i en del av reportaget medan de rullade på riktigt segt på vissa delar. Och tills slut har insett hur viktigt det är med min vinkel och hur jag vill rikta in mig. Annars kan hela texten bli väldigt grötig och osammanhängande.

En vind drog förbi, ett löv fall till marken. Hösten var kommen, liksom en vissen blomma i parken.

Sammanfattning av "Kalla det vad fan du vill" till sid. 145

De följande nio kapitlen i boken så presenteras många nya personer däribland Bahars pojkväns, Markus, föräldrar som lever ett typiskt Svenssonliv. Även om de gärna påpekar hur öppna de är för andra kulturer och traditioner.
I dessa kapitel får vi även veta om hur Bahar träffade både Markus och Moses för första gången och hur det egentligen kunde passa så bra ihop.
Och sen sist men inte minst så får vi lära känna Amirs gamla vän, Bijan, som utvandra från Iran med sin familj tillsammans med familjen Irandoust.
Man får även i dessa kapitel veta att Amir var en respekterad poet nere i sitt hemland och var mycket populär att sitta och diskutera med.

Vi möter även Shervins kompisar Cezar, Soroush och Mirza. Som kanske har ett dåligt inflytande på Shervin även om han själv inte märker de och faktiskt njuter av deras sällskap. Cezar och Sorousch är Shervins bästa vänner medans Mirza är lite yngre men försöker lite halvt komma in i trion även om försöken ofta blir till misslyckanden, mycket för att han imponerar på fel sätt. Vapeninnehav, snatteri och misshandel är Mirzas sätt att sälja sig in på de tre killarna.


Vi får även se Pantheas desperata försök till att få ett jobb inom just det ämne hon har en femtonårig utbildning i, fysik, men utan framgång. Det är på detta sätt som hon får sitt jobb som barnskötare. Panthea som hela tiden har en positiv inställning till det nya landet genom att alltid vilja lära sig mer, är engagerad i de olika traditionerna och fortsätter hålla glöden uppe även om hon blir nekad de jobb som hon faktiskt lagt större delen av sitt liv att utbilda sig till verkar anpassa sig mer och mer till att vara en invandrare och inser att hon egentligen aldrig kommer vara en svensk utan att hon är iranier. Vilket inte är någon förlust för henne då hon är trogen sitt moderland.


Bijan, som även han med sin familj har bosatt sig i Sverige är väldigt skeptisk till det nya landet då han anser att han är väldigt underbetald jämfört med sitt rykte och det faktum att han inte har det så bra som han har påstått till släkt och vänner nere i Iran. 


1. Varför tror du att Bahar och Markus lyckats hålla ett sådant långt förhållande då det är en stor ålder- och etnisk tillhörighetsskillnad?
2. Tror du att familjen hade haft det "bättre" om de levt kvar i Iran där de skulle haft de jobben de var utbildade till?

B I L D A N A L Y S

bild av Jens Assur


Bilden jag valde är tagen av Jens Assur. Bilden föreställer en ung man med svarta kläder, nitarmband, nithandskar och ett skärp av patroner, alltså rätt utmanande klädd för att visa sig i allmänheten. Den unga mannen sitter i ett tågsäte och läser en barnbok bredvid sig har han troligtvis en jacka slarvigt nerkastad i sätet och en cola för att kunna släcka törsten. Bakom mannen ser man ett tjugotal tomma säten, mannen sitter alltså ensam, övergiven. Tåget ser ut att vara ganska gammalt och detta kan man se på det gammaldagsmönstrade tyget som sätena har. Bilden är svartvit för att förstärka mannen som är i mitten av bilden.

Denna bild är väldigt svårt att säga när den är tagen, men om man utgår från tyget på sätena och boken han läser skulle jag gissa på för ungefär ett tiotal år sen då just den serien han läser var väldigt populär. Jag tycker att det känns som om fotografen försöker säga till oss att man måste våga sticka ut och att alla andra ha en annan personlighet än den man ser på utsidan. Precis så som man ser på den unga mannen, även om han har ett hårt yttre som han visar omvärlden så gillar han att läsa serietidningar som är för barn, han har ett mjukt inre. Jag kan tänka mig att fotografen, Jens Assur, hade en svårare uppväxt då han hade svårt att bli accepterad för den han var och att han egentligen ville visa sin insida inför andra men istället gömde han sig i kläder som stack ut lite för mycket vilket ledde till att folk runt omkring han skapade fördomar utefter den uppfattningen dom har fått av han, utsidan.

Jag tycker att uttrycket; "en bild säger mer än tusen ord" passar väldigt bra in när man ska beskriva denna bilden för att den berättar väldigt mycket som inte riktigt går att sätta ord på, vem är egentligen mannen under den hårda utsidan? Vad gör han på tåget?
När jag ser denna bild så blir jag nästan lite nedstämd då det ser ut som om mannen är ensam och övergiven, som om han har blivit dömd efter sitt utseende även om han har så mycket mer sidor av sig själv att visa. Det är just därför han sitter på tåget, för att han vill komma ifrån omvärlden och börja om på nytt på ett annat ställe och han hoppas då på att folk ska kunna se förbi den utsidan han visar och istället lära känna hans inre. Är det verkligen rätt att man ska behöva se ut som normen för att bli accepterad i ett samhälle? Ska man behöva börja om på ett nytt ställe om det första samhället inte accepterade en?
Jag undrar ifall att anledningen till att alla säten runt den unga mannen är tomma för att han uppträtt sig illa eller om folk helt enkelt har för mycket fördomar om han?

"Det är utsidan som ger insidan en chans, men det är insidan som ger utsidan sin glans"

Sammanfattning av "Kalla det vad fan du vill" till sid. 74

Boken handlar till största del om invandrarfamiljen Irandoust som emigrerat till Sverige från Iran. Barnen i familjen, Bahar och Shervin, har anpassat sig snabbt till det svenska samhället, mycket tack vare skola och dagis. Medan föräldrarna, Panthea och Amir haft det lite svårare med bland annat förstå sig på språk, kultur och  traditioner.
Detta leder till att Bahar  får lära sina föräldrar så bra hon kan om det svenska traditionella livet samtidigt som hon tacklar sina vanliga vardagsproblem såsom killar, högstadiediscon och prestera bra i skolan.
Amir ska föreställa famijens fadergestalt även om han i alla lägen inte vet mer än sina barn, speciellt i det svenska språket och kulturen. I början av boken jobbar Amir kväll i en videobutik men får senare jobb på en skola där det inte framgår om han är lärare, vaktmästare eller mattant.
Panthea är mamman i familjen även om hon inte alltid lyckas hålla rollen som den som vet mest då hon oftast får fråga sina barn om hjälp med det svenska språket. Panthea jobbar förövrigt på ett dagis vilket hon har gjort sen de först kom till Sverige.
Hon var innan hon kom till Sverige en framstående fysiker i sitt hemland med lång och fin utbildning bakom sig, när hon sedan kom till Sverige så räckte inte utbildningen till och hon fick ta jobbet som dagisfröken.
Shervin, som är lillebrodern i familjen, växer i takt som boken "rör sig" framåt då han mot de sista sidorna är 12 år gammal. Man får uppfattningen om att han är den oönskade lillebrodern men samtidigt det älskade sladdbarnet.

Jag tycker att hitintills så är boken rätt så lång tråkig då författaren hoppar för mycket mellan olika tidsperioder och personer så man lätt tappar bort sig. Hon är inte heller bra på att skriva för att hålla kvar läsaren i ett fast grepp, man vill alltså inte fortsätta på nästa kapitel, sida eller mening.
För att vara helt ärlig så plågade jag i mig dessa första 74 sidor och även om ämnet intresserar mig så intresserar inte denna boken mig.
När jag först läste handlingen på baksidan trodde jag att "wow" denna boken verkar faktiskt vara rätt bra, tyvärr sprack dom förhoppningarna rätt fort.

De ämnen vi möter är hur det är att vara en främling i ett främmande land med andra kulturer och traditioner, hur svårt det är att passa in och hur andra personer ser på dig som "invandrare". Jag tycker att det är bra att någon faktiskt tar upp dessa ämnena även om hon inte lyckats så bra så är det intressant för mig som inte är insatt i "invandrarvärlden" och se det från en annan vinkel.

1. Hur kommer det sig att Panthea som har lång högskoleutbildning inte kan få något bättre jobb än dagisfröken?
2. Vad är familjen? Utvandrare eller invandrare?