Sammanfattning av "Kalla det vad fan du vill" till sid. 145

De följande nio kapitlen i boken så presenteras många nya personer däribland Bahars pojkväns, Markus, föräldrar som lever ett typiskt Svenssonliv. Även om de gärna påpekar hur öppna de är för andra kulturer och traditioner.
I dessa kapitel får vi även veta om hur Bahar träffade både Markus och Moses för första gången och hur det egentligen kunde passa så bra ihop.
Och sen sist men inte minst så får vi lära känna Amirs gamla vän, Bijan, som utvandra från Iran med sin familj tillsammans med familjen Irandoust.
Man får även i dessa kapitel veta att Amir var en respekterad poet nere i sitt hemland och var mycket populär att sitta och diskutera med.

Vi möter även Shervins kompisar Cezar, Soroush och Mirza. Som kanske har ett dåligt inflytande på Shervin även om han själv inte märker de och faktiskt njuter av deras sällskap. Cezar och Sorousch är Shervins bästa vänner medans Mirza är lite yngre men försöker lite halvt komma in i trion även om försöken ofta blir till misslyckanden, mycket för att han imponerar på fel sätt. Vapeninnehav, snatteri och misshandel är Mirzas sätt att sälja sig in på de tre killarna.


Vi får även se Pantheas desperata försök till att få ett jobb inom just det ämne hon har en femtonårig utbildning i, fysik, men utan framgång. Det är på detta sätt som hon får sitt jobb som barnskötare. Panthea som hela tiden har en positiv inställning till det nya landet genom att alltid vilja lära sig mer, är engagerad i de olika traditionerna och fortsätter hålla glöden uppe även om hon blir nekad de jobb som hon faktiskt lagt större delen av sitt liv att utbilda sig till verkar anpassa sig mer och mer till att vara en invandrare och inser att hon egentligen aldrig kommer vara en svensk utan att hon är iranier. Vilket inte är någon förlust för henne då hon är trogen sitt moderland.


Bijan, som även han med sin familj har bosatt sig i Sverige är väldigt skeptisk till det nya landet då han anser att han är väldigt underbetald jämfört med sitt rykte och det faktum att han inte har det så bra som han har påstått till släkt och vänner nere i Iran. 


1. Varför tror du att Bahar och Markus lyckats hålla ett sådant långt förhållande då det är en stor ålder- och etnisk tillhörighetsskillnad?
2. Tror du att familjen hade haft det "bättre" om de levt kvar i Iran där de skulle haft de jobben de var utbildade till?

B I L D A N A L Y S

bild av Jens Assur


Bilden jag valde är tagen av Jens Assur. Bilden föreställer en ung man med svarta kläder, nitarmband, nithandskar och ett skärp av patroner, alltså rätt utmanande klädd för att visa sig i allmänheten. Den unga mannen sitter i ett tågsäte och läser en barnbok bredvid sig har han troligtvis en jacka slarvigt nerkastad i sätet och en cola för att kunna släcka törsten. Bakom mannen ser man ett tjugotal tomma säten, mannen sitter alltså ensam, övergiven. Tåget ser ut att vara ganska gammalt och detta kan man se på det gammaldagsmönstrade tyget som sätena har. Bilden är svartvit för att förstärka mannen som är i mitten av bilden.

Denna bild är väldigt svårt att säga när den är tagen, men om man utgår från tyget på sätena och boken han läser skulle jag gissa på för ungefär ett tiotal år sen då just den serien han läser var väldigt populär. Jag tycker att det känns som om fotografen försöker säga till oss att man måste våga sticka ut och att alla andra ha en annan personlighet än den man ser på utsidan. Precis så som man ser på den unga mannen, även om han har ett hårt yttre som han visar omvärlden så gillar han att läsa serietidningar som är för barn, han har ett mjukt inre. Jag kan tänka mig att fotografen, Jens Assur, hade en svårare uppväxt då han hade svårt att bli accepterad för den han var och att han egentligen ville visa sin insida inför andra men istället gömde han sig i kläder som stack ut lite för mycket vilket ledde till att folk runt omkring han skapade fördomar utefter den uppfattningen dom har fått av han, utsidan.

Jag tycker att uttrycket; "en bild säger mer än tusen ord" passar väldigt bra in när man ska beskriva denna bilden för att den berättar väldigt mycket som inte riktigt går att sätta ord på, vem är egentligen mannen under den hårda utsidan? Vad gör han på tåget?
När jag ser denna bild så blir jag nästan lite nedstämd då det ser ut som om mannen är ensam och övergiven, som om han har blivit dömd efter sitt utseende även om han har så mycket mer sidor av sig själv att visa. Det är just därför han sitter på tåget, för att han vill komma ifrån omvärlden och börja om på nytt på ett annat ställe och han hoppas då på att folk ska kunna se förbi den utsidan han visar och istället lära känna hans inre. Är det verkligen rätt att man ska behöva se ut som normen för att bli accepterad i ett samhälle? Ska man behöva börja om på ett nytt ställe om det första samhället inte accepterade en?
Jag undrar ifall att anledningen till att alla säten runt den unga mannen är tomma för att han uppträtt sig illa eller om folk helt enkelt har för mycket fördomar om han?

"Det är utsidan som ger insidan en chans, men det är insidan som ger utsidan sin glans"

Sammanfattning av "Kalla det vad fan du vill" till sid. 74

Boken handlar till största del om invandrarfamiljen Irandoust som emigrerat till Sverige från Iran. Barnen i familjen, Bahar och Shervin, har anpassat sig snabbt till det svenska samhället, mycket tack vare skola och dagis. Medan föräldrarna, Panthea och Amir haft det lite svårare med bland annat förstå sig på språk, kultur och  traditioner.
Detta leder till att Bahar  får lära sina föräldrar så bra hon kan om det svenska traditionella livet samtidigt som hon tacklar sina vanliga vardagsproblem såsom killar, högstadiediscon och prestera bra i skolan.
Amir ska föreställa famijens fadergestalt även om han i alla lägen inte vet mer än sina barn, speciellt i det svenska språket och kulturen. I början av boken jobbar Amir kväll i en videobutik men får senare jobb på en skola där det inte framgår om han är lärare, vaktmästare eller mattant.
Panthea är mamman i familjen även om hon inte alltid lyckas hålla rollen som den som vet mest då hon oftast får fråga sina barn om hjälp med det svenska språket. Panthea jobbar förövrigt på ett dagis vilket hon har gjort sen de först kom till Sverige.
Hon var innan hon kom till Sverige en framstående fysiker i sitt hemland med lång och fin utbildning bakom sig, när hon sedan kom till Sverige så räckte inte utbildningen till och hon fick ta jobbet som dagisfröken.
Shervin, som är lillebrodern i familjen, växer i takt som boken "rör sig" framåt då han mot de sista sidorna är 12 år gammal. Man får uppfattningen om att han är den oönskade lillebrodern men samtidigt det älskade sladdbarnet.

Jag tycker att hitintills så är boken rätt så lång tråkig då författaren hoppar för mycket mellan olika tidsperioder och personer så man lätt tappar bort sig. Hon är inte heller bra på att skriva för att hålla kvar läsaren i ett fast grepp, man vill alltså inte fortsätta på nästa kapitel, sida eller mening.
För att vara helt ärlig så plågade jag i mig dessa första 74 sidor och även om ämnet intresserar mig så intresserar inte denna boken mig.
När jag först läste handlingen på baksidan trodde jag att "wow" denna boken verkar faktiskt vara rätt bra, tyvärr sprack dom förhoppningarna rätt fort.

De ämnen vi möter är hur det är att vara en främling i ett främmande land med andra kulturer och traditioner, hur svårt det är att passa in och hur andra personer ser på dig som "invandrare". Jag tycker att det är bra att någon faktiskt tar upp dessa ämnena även om hon inte lyckats så bra så är det intressant för mig som inte är insatt i "invandrarvärlden" och se det från en annan vinkel.

1. Hur kommer det sig att Panthea som har lång högskoleutbildning inte kan få något bättre jobb än dagisfröken?
2. Vad är familjen? Utvandrare eller invandrare?